Kafka, schakaler, araber och freden

Franz Kafka hade en extremt skarp känslighet, som gränsande till det profetiska. Kafkas värld var mardrömmarnas värld, men samtidigt en värld som är den kända, alldagliga verklighet vi alla lever i. Kafka skrev inte bara romaner och noveller, han skrev också korta metafysiska betraktelser och aforismer. Vissa av hans aforismer bjuder på en enorm profetisk (och poetisk) kraft, ibland blandad med en lågmäld judisk humor. ”Messias ska komma när det inte längre behövs”, skriver han till exempel.

Hans radikala negativism var, paradoxalt nog, en effekt av hans förtvivlade, mystiska hopp. Kafka menar att det behövs ett rigoröst, radikalt och tålmodigt avståndstagande: ”Du behöver inte lämna rummet. Du kan sitta kvar vid ditt bord och lyssna. Du behöver inte ens lyssna—bara vänta, stilla och ensam. Världen kommer att erbjuda sig till dig för att bli avslöjad—den har inget val, hänryckt kommer den att rulla vid dina fötter”.

 

1917 skrev Kafka en novell för Martin Bubers tidskrift Der Jude.Novellen heter ”Schakaler och araber”, och refererar på ett mardrömslikt och hallucinatoriskt sätt till den då redan pågående konflikten mellan judar och araber i Palestina. (Vi återger novellen efter artikeln; de som är lyckliga nog att förstå Kafkas modersmål kan söka ”Schakale und Araber” på nätet.)

 

Vi befinner oss i öknen. En vandringsman från Norden har slagit läger i öknen i sällskap med sina arabiska medresenärer för att övernatta. Natten har fallit och araberna finns på avstånd. Då dyker det upp en grupp schakaler, som börjar tala med honom. Nu har han äntligen kommit, säger de, mannen från Norden som ska rädda dem från araberna. De berättar för honom att de har väntat i evigheter och nästan tappat hoppet, men nu har han äntligen kommit! Mannen anar dock en uråldrig nedärvd fejd och befarar att denna ska sluta först efter blodsutgjutelse. ”Herre, du måste göra slut på striden som delar världen. Sådan som du, så beskrev våra förfäder den som ska fullgöra det”. (En schakal tar nu fram en liten rostig sax ur en av sina hörntänder.) ”Du ska skära halsen av dem med denna sax!” Då dyker plötsligt karavanledaren upp: ”Och så slutligen saxen! Nu får det vara nog!” Karavanledaren svänger sin jättelika piska och schakalerna skingras i en hast. Han säger till resenären: ”Ett absurt hopp hyser dessa djur. Dårar, sanna dårar är vad de är. Därför älskar vi dem. Se bara, en kamel har dött inatt och jag har låtit ta hit den” (hans män slänger kamelen åt schakalerna, som kastar sig över kadavret). Novellen slutar med att karavanledaren säger: ”Underbara djur, inte sant? Och vad de hatar oss!”

 

Det finns flera olika tolkningar av Schakaler och araber. Enligt en av dem, representerar schakalerna de ortodoxa, traditionella judarna. Dessa ortodoxa judar, hjälplösa och försvarslösa, utgör typexempel för den sorts judendom som sionisterna försöker få bukt med. Denna tolkning stöds av det faktum att Der Jude var en sionistisk tidskrift. ”Såsom parasiterande djur, vilka är beroende av andra för sin föda, symboliserar de den avsaknad av självtillit som sionisterna anklagade de västerländska [sic] judarna för.” (R. Robertson, The German-Jewish Dialogue: An Anthology of Literary Texts, 1749-1993, 1999) En annan, nietzscheansk tolkning menar att de traditionella judarna är fångna i sin religiösa andlighet och dess gammalmodiga, maktlösa moralitet. Tack vare sin råstyrka ”bortom gott och ont” känner den överlägsne araben sig trygg. Han kan till och med älska sina ärkefiender, som hos honom väcker enbart road förvåning (W. Sokel, The Myth of Power and the Self: Essays on Franz Kafka, 2002). För den nietzscheanske sionisten gäller det då att uppnå samma överlägsna nivå av självsvåldig styrka och hänsynslöshet.

 

En avgörande invändning mot den här typen av tolkningar är att Kafka inte i någon del var föraktfull eller negativt inställd mot de traditionella judarna. Tvärtom berättar hans biografer att han beundrade och älskade det som han såg som en äkta och livfull judendom, den judendom som då strömmade in i Prag och Centraleuropa med flyktingarna undan förtrycket och förföljelserna i Ryssland och Östeuropa. Biograferna berättar till exempel hur han besökte teatrar och föreställningar där han njöt av den vitala jiddisch kulturen (se t. ex.E. Pawel, The nightmare of reason: a life of Franz Kafka, 1984).

 

Som jag ser det, ligger sådana tolkningar också långt ifrån Kafkas mardrömska fantasi. Man kan jämföra dessa tolkningar med människors tydningar av Rorschachs bläckplumpar. Konfronterade med berättelsens kryptiska text, speglar dessa tolkningar först och främst uttolkarnas egna föreställningar och idéer—ibland omedvetna sådana. Kanske det klokaste som har sagts om tolkningarna av Schakaler och araber är att det är fåfängt att försöka hitta ett entydigt budskap i Kafkas berättelse. Berättelsen har många, lika plausibla eller icke plausibla tolkningar (G.Triffit, i J.Whitlark, Behind the Great Wall: A Post-Jungian Approach to Kafkaesque Literature, 1991). Hos var och en frammanar texten egna tankar och associationer, utifrån var och ens egna utgångspunkter och erfarenheter.

 

Mina egna utgångspunkter och referensramar leder mig till att förhålla mig till Kafkas text som man förhåller sig till en laddad mardröm, eller till de kryptiska budskapen från ett orakel. Som jag ser det, är ett kritiskt och betydelsemättat element i berättelsen, när schakalerna uppmanar mannen från Norden att göra slut på araberna. I ett laddat ögonblick tar en av schakalerna fram ett vapen, med vilket han uppmanar mannen att upplåna araberna. Saxen de tar fram tycks vara ett mycket mäktigt, oerhört vapen. Kan saxen stå som symbol för ett atomvapen? Kan en rostig sax vara ett atomvapen? Kanske en gammal rostig atombomb från den tiden på 1960-talet när de först tillverkades av Israel med hjälp av bl. a. fransmännen? Men, just det, det är inte europén som i berättelsen ger vapnet till schakalen utan tvärtom, det är schakalen som vill ge vapnet till europén för att han ska utplåna araberna med. Fast det verkar inte längre aktuellt att upplåna araberna... Nu vill man av västerlänningarna att de ska bomba iranierna istället… Men de är muslimer trots allt… Hedningen vägrar i vilket fall ingripa.

 

Det finns en annan märklig förveckling som också verkar laddad med mening. Mitt i sitt fåfänga försök att övertala västerlänningen om att skära halsen av araberna, blir schakalerna upptäckta av karavanledaren. Nu är de här igen, med sitt hopplösa saxtrick! Han svänger sin jättelika piska och schakalerna skingras i en hast. Han säger: ”Ett absurt hopp hyser dessa djur. Dårar, sanna dårar är vad de är. Därför älskar vi dem!” Sedan kastar han en hel kamel åt schakalerna. Här anar jag en gest fylld av betydelse. Vad kan kamelkadavret symbolisera? Kan det representera erbjudandet som arabernas förbund kom med? Att araberna skulle sluta fred med ett Israel inom 1967 års gränser? Symboliserar kamelen Israel inom 1967 års gränser? Fast i berättelsen kastar sig schakalerna ivrigt på kadavret, medan i verkligheten vill Israel inte höra talas om något fredsinitiativ från Arabförbundet… Till sist svänger karavanledaren sin jättelika piska över schakalerna som mumsar på kadavret. Lyckligtvist för schakalerna, griper mannen från Norden hans arm och stoppar honom. Karavanledaren säger: ”Du har rätt, herre. Vi lämnar dem åt deras kallelse”. Kan detta tolkas så att Israel till sist, tack vare västerlänningarnas ingripande, accepterar Arabförbundets förslag?

 

Berättelsen slutar med att karavanledaren säger: ”Underbara djur, inte sant? Och vad de hatar oss!”

 

Kan Kafkas orakelutsaga tolkas som att en ”realistisk fred” till sist kommer att uppnås, baserad på sedvanliga, världsliga lidelser som hat, hopp, förakt, avund, kärlek, rädsla, förundran, missunnsamhet …?

- Jorge Buzaglo

 

Franz Kafka

Schakaler och Araber

Översättning: Jorge Buzaglo

 

Vi hade kampat i oasen. Resenärerna sov. En lång och vitklädd arab kom förbi. Han hade tagit hand om kamelerna och var nu på väg att lägga sig.

 

Jag lade mig på rigg i gräset. Jag ville sova. Jag kunde inte.  Det avlägsna tjutandet från en schakal. Jag satte mig upp.  Och det som nyss var så långt borta befann sig plötsligt alldeles inpå mig. En flock schakaler omringade mig, deras stickande ögon lysande i matt guld. Deras slanka kroppar rörde sig snabbt och samordnat, som anförda av en piska.

 

En schakal trängde sig på mig bakifrån in under min arm, tätt intill mig som om han behövde min värme. Sedan stod han framför mig och talade, nästan öga mot öga:

 

”Jag är den äldsta schakalen i hela trakten. Jag är glad att kunna vara den som välkomnar dig. Jag hade nästan tappat hoppet, vi har väntat på dig sedan evigheter. Min mor väntade på dig, och före henne hennes mor, och före dem alla deras mödrar genom tiderna tillbaka till alla schakalers urmoder. Tro mig!”

 

“Det förvånar mig,” sa jag, och glömde att tända veden som låg förberedd för att röken skulle hålla schakalerna borta. ”Det förvånar mig mycket det du säger. Jag har kommit från den avlägsna Norden av ren slump på en kort resa. Vad vill ni då, schakaler?”

 

Och som uppmuntrade av detta kanske alltför vänliga tal, slöt de sin ring närmare mig samtidigt som de flämtade kort och väsande.

 

”Vi vet att du kommer från Norden”, började den äldste. ”Vårt hopp ligger precist i detta. I Norden hittar man det förstånd som inte finns hos araberna. Du vet, ur detta kalla högmod kan man inte få ens en smula förnuft.  De dödar djur för att äta dem, och de föraktar as”.

 

”Tala inte så högt”, sa jag. ”Här i närheten sover araber”.

 

”Det märks väl att du är en främling”, sa schakalen, ”annars skulle du känna till att genom hela världshistorien har en schakal aldrig varit rädd för en arab. Skulle vi frukta dem? Är det inte ett tillräckligt elände att vi kastades ut bland dessa människor?”

 

”Kanske, det är möjligt”, sa jag. ”Jag vågar inte uttala mig om saker som jag kan så lite om. Det verkar handla om en mycket gammal fejd, som antagligen ligger i blodet och kanske bara kan avslutas genom blod”.

 

”Du är mycket klok”, sa den gamle schakalen, och de flåsade alla ännu snabbare, med hetsade lungor, fast de stod stilla. En bitter lukt strömmade ur deras käftar, som jag stundtals bara kunde uthärda genom att pressa samman tänderna. ”Du är mycket klok. Det du säger stämmer väl med vår gamla lära. Vi tar deras blod och striden är över”.

 

”Å!”, sa jag, hetsigare än jag hade velat. ”De kommer att försvara sig. De kommer att åstadkomma masslakt med sina gevär”.

 

”Du missförstår oss”, sa han, ”på människors viss som alltså är detsamma även i den höga Nord. Vi ska ju inte döda dem. Inte ens hela Nilens vatten skulle kunna göra oss rena igen. Vid blotta åsynen av deras levande kroppar springer vi vår väg mot renare luft, i öknen, som just därför är vår hemvist”.

 

Och alla schakalerna runt omkring – som under tiden hade blivit många fler – sänkte sina huvuden mellan frambenen och putsade sig med tassarna. Det var som om de ville dölja en så djup avsky, att jag hade velat fly ur kretsen med ett högt språng.

 

”Vad tänker ni göra, då?”, frågade jag. Jag ville resa mig, men jag kunde inte. Två unga djur hade bitit sig fast i min rock och skjorta bakifrån. Jag var tvungen att sitta kvar.

 

”De håller ditt släpp”, sa den gamla schakalen allvarligt och förklarade: ”det är ett bevis på respekt”.

 

”De måste släppa mig!” skrek jag och vände mig än till den gamle, än till de unga.

 

”Det kommer de naturligtvis att göra”, sa den gamle, ”om det är det du vill. Det tar bara en liten stund, eftersom de i enlighet med sin sed har bitit sig djup in och bara långsamt kan släppa sitt bett. Lyssna under tiden på vår bön!”

 

”Ert uppträdande har inte gjort mig särskilt mottaglig för den”, sa jag.

 

”Låt inte vår klumpighet ligga oss till last”, sa han och tog nu för första gången hjälp av sin naturliga stämmas klagoton. ”Vi är stakars djur – allt vi har är våra tänder. Vad än vi vill åstadkomma, gott som ont, har vi bara våra tänder”.

 

”Vad vill du då?”, frågade jag, bara en smula lugnad.

 

”Herre”, ropade han och alla schakalerna jämrade sig. Det lät för mig mycket avlägset, som en melodi. ”Herre, du måste göra slut på striden som delar världen. Sådan som du, så beskrev våra förfäder den som ska fullgöra det. Vi måste få fred med araberna, få luft som vi kan andas och vyn över horisonten som omger oss ska renas från araber; inga klagorop från bocken som araben har stuckit ihjäl; i frid ska varje djur dö, ostört ska vi dricka de torra och renade in till benknotorna. Renhet önskar vi, inget annat än renhet” – och nu grät och snyftade alla. ”Hur kan du uthärda i denna värld, du ädla hjärta och ljuva inkråm! Smutsig är deras vithet; smutsig är deras svärta; deras skägg är horribla; tittar man i deras ögonvrå vill man spy; och lyfter de armen, öppnar sig helvetet i deras armhålor. Och det är därför, o herre, därför o min dyre herre, som du med hjälp av dina allsmäktiga händer ska skära  halsen av dem med denna sax!” Han nickade då med huvudet och en schakal kom fram. Denne hade i en hörntand en liten skräddarsax täckt av gammal rost.

 

”Och så slutligen saxen! Nu får det vara nog!”, skrek den arabiske karavanledaren som hade smugit sig fram mot vinden och nu svängde sin jättelika piska. Alla schakaler flydde hastigt, men stannade en bit därifrån hukande tätt tillsammans, så stela och så tätt intill varandra att de liknade en smal inhägnad omringad av irrbloss.

 

”Så har också du, herre, sett och hört detta skådespel”, sa araben och skrattade så glatt som hans stams tillbakadragenhet tillät.

 

”Du vet alltså vad djuren vill?” frågade jag.

 

”Naturligtviss, herre”, sa han, ”det är ju allmänt känt – så länge det finns araber så vandrar denna sax genom öknen och kommer att vandra med oss till tidernas slut. Den erbjuds varje europé för det stora dådet; i varje europé ser de den utvalde. Ett absurt hopp hyser dessa djur. Dårar, sanna dårar är vad de är! Därför älskar vi dem. De är våra hundar, finare än de ni har. Se bara, en kamel har dött inatt och jag har låtit ta hit den.”

 

Fyra bärare kom och kastade det tunga kadavret framför oss. Knappt låg det där förrän schakalerna höjde sina röster. Var och en kom fram med buken strykande mot marken, som dragen av ett oövervinnerligt rep. De hade glömt araberna; de hade glömt hatet, förtrollade av en kraftfult stinkande kropp vars närvaro utplånade allt annat. Redan hängde en av dem från halsen och fann pulsådern i det första bettet. Som en liten ursinnig pump som lika bestämt som utsiktslöst vill släcka en överväldigande brand, ryckte och skakade varje muskel i deras kroppar på sin plats. Strax samlades de alla till en idog arbetande bergsformation ovanpå liket.

 

Då slog karavanledaren kraftfullt sin jättelika piska kors och tvärs över dem. De lyfte sina huvuden, halvt berusade, halvt utmatade och såg araberna stå framför dem. Piskan träffade nosen; de ryggade tillbaka och drog sig baklänges en bit. Men kamelens blod låg redan där i en pöl, ångande mot himlen, och kroppen var söndersliten på flera ställen. De kunde inte motstå det. De var där igen. Ledaren lyfte åter sin piska. Jag grep hans arm.

 

”Du har rätt, herre”, sa han. ”Vi lämnar dem åt deras kallelse. Förresten, det är dags att bryta upp. Nu har du sett dem. Underbara djur, inte sant? Och vad de hatar oss!”